Therése

• Jag  kan inte rapa. Bortsett från om jag hostar upp rapen.
• Jag har totalfobi för ormar, och får panik för en liten kopparorm
• Under mina år i grundskolan och gymnasiet fick jag aldrig en tillit till min egen förmåga. Jag har alltid varit enormt självkritiskt och inte trott på mig själv. Men nu på Universitetet har jag fått ett bra självförtroende och känner att jag rent ut sagt är Skitbra!
• Jag har aldrig ens rökt ett endaste cigarettbloss
• Jag har lidit av tvångstankar som jag blev av med genom att göra ett arbete om det i Psykologin i trean på gymnasiet.

Under mina fem veckor har jag hållt i alla idrottslektioner jag fått tillgång till, cirka 20 stycken, och jag är faktiskt inte missnöjd med någon. Jag har lärt mig så mycket och jag känner att jag utvecklas enormt i mitt ledarskap, men framförallt min tillit till mig egen förmåga att faktiskt vara lärare.
Det kommer kännas enormt konstigt att åka tillbaka till min skola och avsluta den här terminen. I höst väntar ett tråkigt halvår med AUOblock 2. Men man får tänka positivt, i oktober har jag kommit halvvägss.
I helgen ska jag träffa Bella som fyllt år och Zabina. Vi ska käka taco och ha mysigt och på söndagen åker jag till Trosa med mamma och träffar mormor.

Igår fick jag ett sms som gjorde mig glad. Rasmus var i Nynäs och ville egentligen ta en kaffe, men de blev en långpromenad. Nu när vi inte ses varje dag som vi gjorde när vi jobbade på ica har vi mycket att ta igen när vi bara ses några gånger per år. Han har umgåtts för mycket med enbart gbgare så han har börjat prata göteborgska!.

Nu till något viktigt!!
Jag vågade köra in till stan i måndags och hem i mörkret! Stor milstolpe för mig!

Mitt dygn har varit ett väldiigt konstigt och läskigt dygn.
Allt började med att jag var ute med Baltazar och pratar i telefon då en ambulanshelikopter flyger över oss. Jag sade i telefonen att jag inte hörde något just nu för en helikopter flög över, men sen resonerade jag inte mer över det. Försöker ringa  Nicklas sen för att se vad vi ska grilla ikväll, men inget svar, även där resoneradde jag inte mer över det.
När jag väl kommer in startar jag min nya dator och vill utforska den lite. Några minuter senare ringer ett för mig okänt mobilnummer på hemtelefonen. Personen i telefonen frågar om hon kommit hem till Nicklas och att hon är hans chef. Jag tycker det är väldigt konstigt, hon om någon borde ju veta att han är på jobbet och inte hemma. Men sen ger hon beskkedet att Nicklas fått en allergisk reaktion och precis fått åka ambulanshelikopter in till Sös. Hon berättar tydligt allt hon vet och erbjuder sig att skjutsa in mig. Jag har nog inte här förstått vad det är hon sagt till mig, men efter vi lagt på och jag berättar det för mamma börjar jag sakta men säkert att förstå. Hon ger mig numret till sös, och när jag där uppger hans personnummer klarnar det mer och mer. Men än så länge har inte allt kopplat. Sjuksköterskan på sös sade något om att han typ undersöktes just nu och att jag skulle återkomma om 20 min. NU kommer chocken, shit Nicklas har fått åka ambulanshelikopter till sös och de vet inte vad det är än. Dessa 20 minuter var nog det längsta i hela mitt liv. Jag letade efter Nicklas föräldrars nummer men skrev efternamnet på orten och fick inte fram något. Jag kände att jag verkligen måste prata av mig och återfå lugnet. Ringer runt, men just då känns det som ingen svarar, ringer Therese (nya) och jag bara skriker och hon förstår nog ingenting, tills hon lugnat ned mig och jag berättar vad som hänt. Hon lyckades få mig att återfå ett hyffsat lugn (för att vara i chock) och hon förklarar att det löser sig och att jag nu ska ta reda på vad som hänt och att det nog känns bättre om jag åker in.
När det där 20 minutrarna gått (som kändes som flera timmar) ringde jag återigen till Sös, men denna gång kändes det som jag fick sitta i telefonkö i en evighet. Efter ett tag kommer jag fram till en sjuksköterska och jag uppger hans personummer. Tiden som går från att jag uppgett hans personnummer till att hon säger något var nog den värsta väntan jag varit med om. Till slut säger hon att han har massa syrgastuber och slangar på sig och grejer och inte kan prata just nu. Jag frågar om hon tycker att jag ska åka  in och hon säger ja, och hon trodde att han skulle få sova över. Vi lägger på och Nicklas chef ringer och säger att hon står här nedanför med hans bil. Jag vet inte varför men innan jag springer ned slänger jag i mig en skål med yoghurt så jag nästan spyr. Vi bestämmer att hon hämtar mig om 10 minuter med hennes bil och skjutsar in mig. Vid den här tiden hade jag verlkigen ingen koll på hur långt 10 minuter var så jag sprang upp gjorde en macka, packade ned grejer till Nicklas och sprang ned till parkeringen igen. Där fick jag självklart vänta eftersom det säkerligen bara gått en minut. Men när jag väl står därnere ringer Nicklas och berättar vad som hänt och att han troligen fått en allergisk reaktion av tonfisken för att tonfisken hanterats fel. Men att han mår bra. Jag sade att jag var på väg in.
Väl inne på sös frågar jag i receptionen vart han är och hon beskriver att han är utskkriven och att jag ska följa en gång såträffar jag nog honom. I gången ser jag en toalett och känner att jag måste springa in och kissa. Den som öppnar toalettdörren är såklart Nicklas. Det var en sådan oerhörd lättnad att se att han faktiskt mådde bra nu och att allt gått bra. Han säger till mig, men du gå och skölj av ditt ansikte. Hur jag såg ut hade jag inte ägnat en tanke åt, men självklart var jag helt kolsvart under och över ögonen.
Men men nu är vi i alla fall hemma och huvudsaken är att han mår bra och att allt gick bra.
Nu har  Nicklas fått åka ambulanshelikopter och jag vet hur jag blir när jag är i chock.
Men ingen tonfisk på ett bra tag nu, och absolut aldrig från Arena.