Therése

Varför kommer det dåliga samvetet när det är försent?

Pratade med min mormor nyss om detta och hon säger att jag inte ska ha det, men det är svårt, riktigt svårt.
Frågeställningar flyger omkring i mitt huvud och hypoteser om varför jag ignorerat byggs upp.
Kände jag av alkoholen i redan när jag var liten, och det var därför jag blev obekväm och inte kände mig trygg i hans närvaro?

Jag har även börjat tänka på varför mormor alltid varit den som stått mig allra närmast. Ligger det i mitt undermedvetna att hon sov över på sjukhuset när jag låg inlagd vid två års ålder? Jämt när hon kom hem till oss när jag  var liten stängde jag in henne på mitt rum och vi skulle leka, ingen annan fick vara med. I soffan radade jag upp alla gosedjur brevid mormor och mig så att vi skulle få sitta ifred. Hon har alltid funnits där och lyssnar alltid (oavsett om jag ringer mitt i natten, och ja det har hänt ett flertal gånger), och ger mig trygghet, vilket han kanske inte gjorde, men han var ändå min Morfar.
Och om hon säger att jag inte ska ha dåligt samvete, ska jag väl inte ha det. Men som min fina bästaste vän sade så måste man sörja för att gå vidare.


Igår var jag och Baltazar hemma hos mamma. Det kändes bra, ännu bättre kändes det att jag lugnade ned min kära mamma.


Tänker även på min morbror med familj. Vill jättegärna ned och träffa dem snart. Har ju faktiskt en liten kusin på ett år som jag gärna vill träffa igen.