Therése

Jag är en väldigt idrottsintresserad varelse på både gott och ont. Flera gånger per år blir jag irriterad och arg över att jag är just det. Medkänslan jag känner är enorm i både med och motgångar, även om det svenska handbollslandslaget respektive fotbollslandslaget ligger mig varmast om hjärtat, så finns det många andra som fått mig av skrika av lycka liksom ilska under föregående år.

• Jag följde den rysliga semifinalen i Tennis under OS Peking, en match som blev en riktigt långkörare, och kände ett lyckorus i min kropp när Simon Aspelin och Thomas Johansson vann, även om jag innan OS knappt visste vilka de var.                                                                                                                                                                                 
• Jag led verkligen med Christian Olsson när han bara några veckor innan OS skadade sig under en tävling och OS i Peking var borta för hans del.
• Jag grät med Susanna Kallur när hon föll i semifinalen och det som skulle bli hennes OS försvann på loppet av någon sekund.
• Jag kände lycka med Jörgen Persson som slog ut kines efter kines och fick för en gångs skull stå i centrum istället för J-O Waldner.

Detta var bara en bråkdel av en massa händelser, men vill nu fokusera på de som ligger mig varmast om hjärtat.
När det var straffar i kvartsfinalen i EM 2004 mellan Sverige och Holland låg jag i en säng och blundade och höll för öronen och skek för mig själv: Jag är inte intresserad av sport, jag är inte intresserad av sport, jag är inte intresserad av sport. Men någon gång vågade jag kika genom ett fönster så jag såg tvn i vardagsrummet, men det skulle jag inte gjort, för då såg jag Zlatan missa och likaså Mellberg och matchen var avgjord. Men varför är det denna match man bäst kommer ihåg? Det blir lätt att man glömmer bort Zlatans klackmål mot Italien eller Jonssons 2-2 mål mot Danmark. Alltid kommer jag ihåg det som är tråkigt än det som varit bra. Som i år till exempel, de jag minns mest från EM 2008 är Spaniens mål på övertid och bakslaget i matchen mot Ryssland. Varför kan jag inte minnas Grekland matchen? Den lycka jag kände från Grekland att Sverige vann den matchen var enorm, men från den matchen minns jag nästan ingenting, mer än att Sverige faktiskt vann.

Sist men inte minst Bengan boys under början av 2000-talet. Det finns så enormt många lyckliga stunder, som tur var mer än de mindre lyckliga. Jag trodde jag kunde avgöra matchen genom att hålla min maskot på ett visst sätt, att jag satt på ett visst sätt eller att jag höll i fjärrkontrollen på ett visst sätt, jag listan kan göras lång.
Jag minns fortfarande exakt vad sportkommentatorerna sa och exakt hur det såg ut när Staffan Olsson kvitterade i slutsekunden mot Tyskland under EMfinalen 2002. "Här kommer Staffan Olsson, och han skjuter i MÅÅÅÅÅÅÅÅÅL", och när Johan Pettersson går upp och förhindrar Tyskland att göra mål i öppen kasse genom att spärra så Tyskland får frikast mitt på plan. Elller när Ola Lindgren bröt näsbenet och spelade kommande matcher med en mask men briljerar ändå.
Finns många minnen såväl på plan som utanför plan.

När jag smsade Jonas Larholm mitt under VM i Tunisien och får svar, då var lyckan total. Det var under det VMet han fick sitt stora genombrott. Även om Johan Pettersson alltid var min favorit.

Hursomhest ska kanske komma till saken nu.
Den lyckan idrotten ger mig varje år är så mycket större än lidandet, men det är inte förrän på idrottsgalan man kommer ihåg dess lyckliga stunder.

Att samma dag få se Sveriges orutinerade handbollslandslag vinna över de rutinerade OSbronsmedaljörerna Spanien var stort, riktigt stort. Även om de inte vinner hela VM så ska jag försöka komma ihåg denna match. Vilken bragd och vilket jobb Ola Lindgren och Staffan Olsson gjort med dessa grabbar under så kort tid.