Therése

Han är så fin

Ja nu är jag i alla fall på bättringsvägen känns det som. Får hoppas det i alla fall. Nu är jag bara arg på en massa saker.
Först och främst på grillen nedanför där jag bor. Det har öppet till halv fem på helgerna och allt fyllepack samlas där och gapar och skriker, vilket resulterar i att jag vaknar och inte kan somna om på ett bra tag. I natt var det ett ganska allvarligt slagsmål. Jag hörde en massa skrik, så var tvungen att vara en äkta nynäshamnare och tjuvkika lite. Genom fönstret ser jag två killar i 20 årsåldern varav den ene i bar överkropp stå och slå mot varandra, slag efter slag. Där gick min gräns. Nu får fasiken den där grillen stänga igen, om inte helt så i alla fall i hyffsad tid på helgerna. Vi runtomkring vill sova, som vi kunde göra innan han öppnade den där grillen.

En annan sak som jag stör mig på är att bli anklagad för något som man inte har gjort, framförallt av ens lärare. För två månader sedan lämnade vi in ett arbete till henne. Jag gav det till henne personligen för att med säkerhet veta att det kommit fram. För säkerhets skulle lade jag det även i en pastficka. tio minuter senare ber hon mig om arbetet och då säger jag ganska irriterat, jag gav det till dig förut, då fnissar hon och säger hihi ja just det. Nu två månader senare kommer hon och säger att vi inte lämnar in alla sidor av arbetet och att vi måste fixa det. SKYLL INTE PÅ DINA ELEVER NÄR DET ÄR DU SJÄLV SOM HAR SLARVAT BORT DET. Hur pedagogisk är man då på en skala mellan ett till tio. Jag blev så irriterad, så när jag mailade henne arbetet igen skrev jag en tydlig redogörelse för att jag lämnat in samtliga sidor, till och med i en plastficka, så hon skulle känna lite skuld. Icke bra för min bedömning på arbetena, men jag ska ändå kräva en omexaminator, för mitt förtroende för henne har runnit ut i sanden. Sånt gör mig så less. Att en lärare som utbildar framtida lärare inte kan erkänna att hon gjort fel. Frågan jag ställer mig är hur jag ska stå ut i ett halvår till? Som tur är har vi Världens bästa lärare mycket nästa termin, och jag hoppas innerligt att det även är hon som läser våra arbeten.

En tredje sak som stör mig är de som till en början ser ned på oss unga, och säger att vi är för oerfarna och unga för att redan studera på universitetsnivå. Men vilka är det som klarar utbildningen bäst? Vilka är det som inte gråter av panik nu i slutet av kursen? Skrattar bäst som skrattar sist.

Jag har också beslutat att härdanefter strunta i om någon vill ha hjälp med något när det gäller skolan, om jag inte känner så att jag har något i utbyte av det. Varför ska jag ha koll på allt som ska in i portfolion och hur det ska skrivas och sedan framföra det till alla? Härdanefter ska jag försöka att tänka mer på mig själv och att andra får klara sig bäst de vill, och skylla sig själva om de inte satt sig in i saker och ting bättre. Jag är från och med nu ingen person som man kan ringa för att få en snabbgenomgång om hur man ska skriva ett arbete. Jag har insett att det tar väldigt mkt energi att sätta sig in i allt ordentligt, och sedan kunna förklara allt, istället för att bara fokusera på att jag förstår. Från och med nästa termin kör jag igång med fokus på mig själv (och SAlaget) och ingen annan. Självklart är jag fortfarande en lagspelare, men inte en översnäll sådan som många gärna utnyttjar.

Massa svammel blev det nu, men var tvungen att skriva av mig lite...

Therese Fressi jag saknar dig. Brevet du skickade hem gjorde min vecka. Det är som du skrev: Livet är en fest och du är bjuden, dont worry be happy. Inga mer bekymmer för hur andra klarar av sin portfolio. thats it!
Och grattis till min andra Therese och hennes Simba som kom trea på hundutställningen idag!
Vad skulle jag gjort utan mina Thereseor. Ni är ovärderliga! Du ska veta en sak Therese, att det bästa med lärarutbildningen hittills är att jag lärt känna dig.

Vad livet kan förändras på ett år....